As a wildlife photographer, you almost always has at least one telephoto lens, and usually a large one. And whether we want to admit it or not, I think most wildlife photographers still feel a bit cool when they show up with their gigantic telephoto lens that makes many non-photographers drop their jaws. It’s easy to, with a wink and a bit of humor, look down on smaller lenses with shorter focal lengths, because in comparison, they seem like toys—at least when the purpose is to photograph wild animals.

But what do you do in a situation like the one I found myself in during last year’s Sony Kando event? One part of the event was that we all got to try portrait photography. There were a few models available for us to use creatively. We also had access to all of Sony’s camera lenses in their lineup, and there was a third-party supplier on-site to provide us with all kinds of lights, flashes, smoke machines, and so on. There was even a fully equipped studio available.

So what do I do now? Should I swallow my pride and use a “toy lens”? Should I venture into a studio with all the imaginable equipment, which doesn’t feel as cool as the mountain ranges, forests, and Arctic conditions I’m used to? Or should I continue to, with a wink, look down on shorter mini-lenses as toys, maintain my image, and do everything I can to keep the wildlife flag flying high?

As the stubborn wildlife photographer I am, I chose the latter. I went to the lending section and picked up a 400mm f/2.8, decided not to use any artificial light or other surrounding equipment, and instead took one of the models out into the woods.

There were probably quite a few people around me who were thinking more than they were saying, and you could see how many of them were wondering, “What on earth is he thinking now?” But for me, the choice of a longer lens was obvious, not just to try to look cool but also to actually try to create something good and something that stands out from the crowd. Portraits of animals or portraits of people—for me, it’s the same thinking when it comes to composition, light, etc. So why would I opt for a shorter lens than the one I usually use, just because the subject became a human instead of an animal?

With the risk of failure and the risk of being remembered as the crazy wildlife photographer from the north who can’t handle anything other than a long telephoto lens, I ventured into the forest with the model. I heard from one of the other participants at the event that there was a small trail into the woods that you could easily walk along. After just a short walk, we reached a spot where the light felt good. It was midday, with a clear blue sky and an insanely strong sun, but I found a spot where the sun beautifully shone through the leaves, allowing me to light the model softly without the harsh sunspots that would have been distracting.

Here, the longer focal length combined with the large aperture really came into its own. I managed to find the perfect distance between me, the model, and the background, making the otherwise quite messy and chaotic background appear very pleasant and soft. The composition and light felt good and well-balanced, and the model did a fantastic job. The smile on my face grew with every shot I took—what a joy. The fact that I chose to bring a classic wildlife lens made all the difference. The results felt great, and I got some shots where hardly any post-processing would be needed because the balance and harmony in the image were perfect right from the moment of capture.

You should never be afraid to take on challenges, dare to try new things, and put yourself in situations outside of your usual comfort zone—that’s how you grow. But sometimes it can also be completely right to stand your ground and stick to the approach you are most familiar with and apply it to situations like this, where most people would probably find it very strange to choose a 400mm lens for portrait photography.


Som djurfotograf har man så gott som alltid åtminstone ett teleobjektiv, och oftast ett stort sådant. Och vare sig vi vill erkänna det eller inte så tror jag nog att de allra flesta djurfotografer ändå känner sig lite coola när man kommer med sin gigantiska teleoptik som får många icke-fotografer att tappa hakan. Och det blir väldigt enkelt att man med glimten i ögat och på lite skämtsamt sätt kan se ner på mindre optik med kortare brännvidder, för i jämförelse framstår de ju som leksaker, åtminstone när ändamålet är att fotografera vilda djur.

Men hur gör man då i en situation som den jag hamnade i under förra årets Sony Kando-event? Ett moment under eventet var att vi alla skulle få prova på porträttfotografering. Till förfogande fanns några modeller som man fritt fick använda på ett kreativt sätt. Vi hade även tillgång till alla Sonys kameralinser i deras sortiment och utöver det fanns det en tredjepartsleverantör på plats för att förse oss med alla olika typer av ljus, blixtar, rökmaskiner osv. Det fanns även en inredd studio att tillgå.

Hur gör jag nu? Ska jag svälja stoltheten och använda mig av ett “leksaksobjektiv”? Ska jag ta mig an att fotografera i en studio med all tänkbar utrustning, vilket inte känns lika coolt som de bergsmassiv, skogar och arktiska förhållanden jag annars är van vid? Eller ska jag fortsätta att med glimten i ögat se ner på kortare minioptik som leksaker, hålla min image och göra allt för att inte låta wildlife-fanan falla?

Som den envise djurfotografen jag är blev det det sistnämnda. Jag gick in på utlåningsavdelningen och plockade ut en 400/f2.8, bestämde mig för att inte använda varken artificiellt ljus eller någon annan kringutrustning och istället ta med mig en av modellerna ut i skogen.

Det var nog en del i min omgivning som tänkte mer än vad de sa, och man kunde se hur många tänkte ”hur fan tänker han nu?”. Men för mig var valet av en längre optik självklart, inte bara för att försöka framstå som cool, utan även för att faktiskt försöka få till något bra och något som sticker ut lite ur mängden. Porträtt på djur eller porträtt på människor, för mig är det samma tänk vad gäller komposition, ljus osv. Så varför skulle jag välja en kortare optik än den jag annars använder bara för att objektet blev en människa istället för ett djur?

Med risken att misslyckas och med risken att bli ihågkommen som den galna wildlife-fotografen från norr som inte kan hantera annat än en längre teleoptik, gav jag mig tillsammans med modellen ut i skogen. Jag hörde från en av de andra deltagarna på eventet att det fanns en liten stig in i skogen som man enkelt kunde promenera efter. Efter bara en kort promenad kom vi till ett ställe där ljuset kändes bra. Det var mitt på dagen, med klarblå himmel och en galet stark sol, men jag hittade ett ställe där solen vackert lyste genom lövträden och jag kunde få den att belysa modellen på ett mjukt sätt utan starka solfläckar som skulle ha blivit störande.

Här kom den längre brännvidden i kombination med den stora bländaren verkligen till sin rätt. Jag lyckades få till ett perfekt avstånd mellan mig, modellen och bakgrunden, som fick den annars rätt bråkiga och stökiga bakgrunden att framstå som väldigt behaglig och mjuk. Kompositionen och ljuset kändes bra och välbalanserat, och modellen gjorde ett fantastiskt jobb. Leendet på mina läppar blev allt större ju fler bilder jag tog—vilken lycka. Att jag valde att ta med mig en klassisk wildlife-optik avgjorde allt. Resultatet kändes superbra, och jag fick till några bilder där någon typ av efterbearbetning knappt skulle behövas då balansen och harmonin i bilden satt perfekt redan vid fotoögonblicket.

Man ska aldrig vara rädd för att ta sig an utmaningar, våga prova på nya saker och sätta sig själv i situationer utanför de man annars är van vid—det är så man utvecklas. Men ibland kan det även vara helt rätt att stå på sig och hålla fast vid det tillvägagångssätt man är som allra mest van vid och applicera det på situationer som denna, där det nog för de allra flesta skulle uppfattas som väldigt konstigt att välja en 400mm optik för porträttfoto.