Background Blur

How do you achieve the perfect, soft background blur? And how do you create depth and maximum sharpness at the moment of photography to make the subject stand out as much as possible from the image?

When I post pictures on social media, I often receive numerous compliments about the incredibly soft, beautiful, and appealing background blur. Most people ask me which camera lens I used, assuming it must be amazing. Many others praise my editing skills and wonder how I managed to make the background look so good.

And yes, the lenses I use are top-notch. And no, the background is not edited to be soft and blurred. So, what’s the secret? I’ll try to explain my thought process and approach below.
I want to clarify that the perfect background blur doesn’t necessarily have to be a background that is completely smeared out, but since this seems to be what catches the eyes of many of my followers, that’s what we’re focusing on today, achieving a soft and blurry background.

When it comes to background blur, it’s a fact that the larger the aperture you use, the better your starting point, as a larger aperture gives you a shallower depth of field. Combining a large aperture with a longer focal length makes it even more pronounced. But a long focal length and a large aperture only give you good conditions; there’s much more to it than that, especially if we want to make the subject stand out and create a kind of 3D effect in the image.

The first thing we need to remember is that the distance between you, the subject, and the background is the most crucial factor. How the distance between you and the subject relates to the distance between the subject and the background. If you are farther from the subject than the subject is from the background, it becomes harder to achieve a very blurred background. This is because the closer the subject is to the background, the more their focus areas overlap; if the background is very close, they almost share the same focus area, making it nearly impossible to blur the background entirely. So, the basic rule is to ensure that the distance between you and the subject is always shorter than the distance from the subject to the background.

Many people think they can’t always control this, but they can. It’s about having the right mindset and approach. It’s often easier than you think, but if you don’t see the possibilities or aren’t used to thinking this way, I understand it can be difficult. I often hear other wildlife photographers say they were “unlucky” that the animal was positioned where it was, or that it wasn’t a certain way. But that’s entirely wrong; it’s not about luck or bad luck. The fact is, you must take advantage of what’s offered in the moment and create the best possible conditions for yourself—in other words, your own “luck.”

So, what can you do? The most common “mistake” I see people make is photographing animals while standing, which often means you need to point the lens downward. What happens then is that the ground the animal is standing on also becomes the background. If the distance between the subject and the background needs to be greater than the distance between you and the subject, you’ve created the worst possible conditions, and it won’t matter if you have a lens with a large aperture—the background will most likely be dull, and the image will lack depth.

Let’s imagine a bird on the ground, a puffin sitting calmly on a rock. If you stand up and have the lens angled down 45 degrees, you can easily double the distance between the ground the bird is on and the background behind it by simply crouching down a bit. Realizing this, you can see that by crouching a little more, you double the distance again, and it becomes evident what happens to the background. Suddenly, the image feels less flat, and the background starts to become softer and more blurred. But we’re not there yet; we still have a background that’s the same as what the bird is standing on, which isn’t particularly appealing, and it doesn’t add depth to the image. If we go so far as to kneel, magic happens. The background suddenly becomes very blurred, and we also get some new elements to play with. Maybe there’s something green, like trees, far in the distance, and above them, we have the sky. If we move just a few small steps to the side, forcing us to turn the lens slightly, we might have a completely new background—perhaps some cliffs giving a gray tone instead of the forest that gave a green tone. And if we move in the opposite direction and then aim at the bird, we might instead have the blue sea as the background. You can see how many possibilities we created for ourselves just by changing our height from standing to a slightly lower position. As long as we’re standing up and pointing the lens sharply downward, the background will be the same as what the bird is standing on, no matter how we try to move around the bird. By positioning ourselves lower, we suddenly opened up a whole new world of different backgrounds to play with.

And now, if we don’t just snap pictures wildly but think a little, there are so many small details that will greatly impact the image. Since we now have backgrounds that are very far from the subject, a lot happens to them just by moving the lens a few centimeters in different directions. For example, we might have a horizon line where dark blue sea meets light blue sky, and we can actually choose where we want that line. Do we want it above the bird? Do we want it to cut through the bird’s body? This will greatly impact the image, and the balance and harmony will be completely different depending on what we choose to do. Below, you can see how I chose to place the transition between the green forest and the blue sea right behind the bird’s head.

Another thing we can start playing with at this stage is the foreground, which we couldn’t do earlier when we were standing and pointing the lens downward. Now that the background is so far away, it doesn’t matter if we move a little closer or a little farther from the bird; percentage-wise, it hardly affects the image since we might be 10–20 meters away from the bird, while the background might be 100–200 meters away or even farther. So now we can adjust our position to try to find something in the foreground, perhaps some blades of grass sticking up or a rock we can place between us and the bird to create a soft and blurred foreground that beautifully obscures part of the bird, adding even more depth to the image.

Remembering all this and taking advantage of all the opportunities we’ve created by positioning ourselves differently can initially feel overwhelming and difficult. We can find different backgrounds through very small camera movements; we can choose which colors we want in the background, how we want the colors to fade into each other, where we want the transition between two colors—above the bird, behind the bird, etc. We now also have the ability to apply the same thinking to a foreground. But this is just a learning period—if you always think this way and always work with these conditions, you’ll quickly reach a point where you do most of it instinctively. And if you photograph wildlife, this must happen instinctively and without thinking, because there’s usually no time for anything else. And now that we’ve gained this insight, we can quickly conclude that it wasn’t bad luck that the bird was positioned where it was; it was simply about learning to make the most of what’s offered and making the best of it.
Below, you can see how, by positioning myself differently, I used a dark cliff wall as the background and how I used the grass as the foreground to create more depth in the image against the otherwise flat background.

The next step, then: how do we make the subject, in this case a bird, stand out as much as possible in the image? To begin with, I recommend experimenting with different aperture settings. Now that we’ve created the best possible conditions for an extremely soft and almost completely blurred background, we no longer need to use the widest aperture to avoid ruining the background. We can stop down a few steps if we want. If we focus on the bird’s eye with the widest aperture, for example, the tip of the beak will be very blurred. You can often create a more pronounced 3D effect by stopping down slightly to get a bit more of the bird’s head in focus, making it stand out more when placed against the very blurred background. If the back of the bird’s head is too blurry, it easily blends into the background, giving a flatter feel. So, experiment and see how much you need or should stop down; this also depends on your distance to the bird and the focal length you’re using. But you’ll quickly see the difference, and you’ll soon discover what appeals to you most.

Next, let’s talk about contrast and sharpness—how can we influence this by thinking about how we position ourselves? It actually affects more than you might think, both in terms of how much contrast we can achieve and in how much more contrast and sharpness our eyes can perceive. This is all about light and the direction it’s coming from.

If we position ourselves so that the sun is directly behind us, meaning the light hits the bird straight on, the image risks feeling very flat because we don’t get any shadows and highlights to work with in the same way as we would if the light came slightly from the side. If we have a really good camera and lens that can deliver extreme image quality, it’s even more important to think about this. If the light comes a little from the side, every tiny detail will have a shadow side and a more illuminated side, making these small details even more contrast-rich, adding more depth, which then affects the whole image, making everything feel more 3D. Even the sharpness in the finest details will appear even sharper because the difference between shadow and highlight in the details becomes more noticeable, and the texture and contrast change entirely. So, the phenomenal sharpness your equipment can deliver will be perceived as even sharper.
Below, you can see how I chose a slightly smaller aperture than fully open to get more of the head in focus, making it stand out more from the background, and how I used the light to make all the small details around the bird’s head appear even sharper and more detailed.

Light also affects other things. The eyes of an animal are always like mirrors, and depending on the shape of the eye, they reflect and mirror light at different angles. If you are aware of this and take it into account, you can create wonders by positioning yourself differently. If you stand up and photograph an animal at a downward angle, and the animal has relatively flat eyes, you will most likely see a reflection of the ground in the animal’s eye, which often appears dark and dull. However, if you change your position to be at eye level or slightly below, you will instead see a reflection of the sky in the animal’s eye, which gives more sparkle and brightness to the gaze. Since the eye is almost always the spot where you choose to focus, the eyes will also appear significantly sharper if there are some nice highlights reflecting in the eye, and the dark part of the eye will also be slightly illuminated by the sky.

In summary, it depends more on us than on our equipment. Our equipment only gives us the potential, but we must create the conditions that allow that potential to be fully realized. We must stop thinking “what if” and instead make the most of what’s offered right here and now, often creating much better conditions than we could imagine just by getting into the right mindset and starting to see opportunities instead of limitations.

Finally, a short tip: When an animal appears, don’t get fixated on the animal and what’s immediately around it. Think bigger, look around the environment to find elements and ingredients you can use, think about the light, and then start trying to position yourself in the best possible way. Before you find a good position, the person who stood up and just aimed at the animal will have taken many pictures. But remember, if that person saw your first photo, they’d probably want to delete their previous shots and try something similar to what you did. If you leave the spot and then look back, I bet the person who initially stood up won’t do so anymore—they’ll be crawling around, searching for the composition you found.

The image above is a good example of a photo that has much more thought behind it than one might initially realize. The picture was taken in the middle of the day when the lighting conditions were really terrible—very harsh sunlight. To create something interesting, I chose to play with the sun’s reflections in the water in front of the bird. Just a little further to the right of what you see in the picture, the reflections were so strong that I would have ended up with a poorly exposed image, with overly bright reflections and a too-dark bird, and just slightly more to the left, there were no reflections at all. Therefore, I had a very limited area to work with, so it was crucial to position myself in line with the bird to get the background exactly as I wanted it. The idea was to have the stronger, brighter reflections in front of the bird, creating the impression that the bird is looking toward them. Then, I had to move forward or backward to find something in the foreground that also aligned with the angle I was aiming for, and by adjusting my height by just a few centimeters, I could determine exactly where I wanted to frame the bird with the foreground. What I want to emphasize is that situations like this don’t just happen on their own, it’s not something that “just happens” but something where you once again have to create your own conditions.

---

Hur får man den perfekta mjuka softa bakgrundsoskärpan? Och hur skapar man vid fototillfället ett djup för att få objektet att bli så påtaglig och sticka ut så mycket som det bara går ur bilden?

När jag postar bilder på sociala medier så får jag ofta väldigt många komplimanger om att jag har så otroligt mjuk, fin och tilltalande bakgrundsoskärpa. De flesta frågar vilken kameralins jag använt mig av och menar på att den måste vara helt galet bra. Sen är det lika många som berömmer mig för min redigering och frågar hur jag kunnat få bakgrunden så bra.

Och ja, e kameralinser jag använder är av toppklass. Och nej, bakgrunden är inte redigerad för att bli mjuk och oskarp. Vad är då hemligheten? Jag skall nedan försöka redogöra för hur jag tänker och hur jag går tillväga. 

När jag postar bilder på sociala medier så får jag ofta väldigt många komplimanger om att jag har så otroligt mjuk, fin och tilltalande bakgrundsoskärpa. De flesta frågar vilken kameralins jag använt mig av och menar på att den måste vara helt galet bra. Sen är det lika många som berömmer mig för min redigering och frågar hur jag kunnat få bakgrunden så bra.

Och ja, e kameralinser jag använder är av toppklass. Och nej, bakgrunden är inte redigerad för att bli mjuk och oskarp. Vad är då hemligheten? Jag skall nedan försöka redogöra för hur jag tänker och hur jag går tillväga. 

När det kommer till bakgrundsoskärpa så är det ett faktum att ju större bländare man har desto bättre utgångsläge har man då en större bländare ger ett kortare skärpedjup. Kombinerar man sedan en stor bländare med en längre brännvidd så blir det än mer påtagligt. Men en lång brännvidd och en stor bländare ger dig bara bra förutsättningar, det är långt ifrån allt, det handlar om så mycket mer än bara det. Speciell om vi sedan dessutom skall försöka få objektet att sticka ut och få en typ av 3d känsla i bilden.

Det första vi måste komma ihåg är att avståndet mellan dig, objektet och bakgrunden är det mest väsentliga. Hur avstånden mellan dig och objektet förhåller sig till avståndet mellan objektet och bakgrunden. Om du är längre ifrån objektet än vad objektet är från bakgrunden blir det svårare att få till bakgrunden om man eftersträvar att ha den väldigt oskarp. Detta beror på att ju närmare objektet är bakgrunden desto mer angränsar de varandras fokusområde, är bakgrunden väldigt när så blir det nästan att de delar fokusområde och då blir det rent av omöjligt att sudda ut bakgrunden helt. Så grundregeln är att se till att avståndet mellan dig och objektet alltid är mindre än avståndet från objektet till bakgrunden. 

Nu tänker många att det kan man inte alltid påverka, men jo, det kan man. Här gäller det att ha rätt tänkesätt och inställning. Det är oftast lättare än man tror men om man inte ser möjligheterna eller är van att tänka så så förstår jag att det är svårt. Jag får ofta höra andra djurfotografer säga att de hade sån ”otur” att djuret satt där den satt, sån ”otur” att de inte var si eller så… Men det är helt fel, det handla inte om att ha tur eller otur. Faktum är att det är du själv i stunden som måste ta tillvara på det som erbjud just här och nu och på bästa sätt kunna skapa dig de bästa förutsättningarna, dvs din egen ”tur”. 

Vad kan man då göra ?

Det mest förekommande ”misstaget” jag ser att folk gör är att de fota djur stående, vilket medför att du oftast behöver rikta objektivet nedåt. Och de som då händer är ju att marken som djuret står på även blir bakgrunden, och skall avståndet mellan objektet och bakgrunden vara större än avståndet mellan dig och objektet så har du ju skapat dig själv de absolut sämsta tänkbara förutsättningarna, och det spelar ingen roll om du har en optik med en stor bländare, bakgrunden kommer i de allra flesta fall bli väldigt tråkig, och bilden kommer helt att sakna djup.  

Om vi leker med tanken att vi har en fågel på marken, en lunnefågel som lugnt sitter på en klippa. Om vi då står upp och har objektivet vinklat 45 grader nedåt, då kan vi ganska enkelt genom att endast huka os ner aningens väldigt fort fördubbla avståndet mellan marken som fågeln står på om marken som är strax bakom fågeln som är vår bakgrund. Och inser vi de så kan vi även förstå att genom att bara huka os ner aningens mer så har vi fördubblad avståndet ytterligare en gång, och då börjar det bli väldigt påtagligt vad som händer med bakgrunden. Helt plötsligt känns bilden åtminstone inte lika platt nå mera, och bakgrunden börjar bli åt de suddiga och mjuka hållet. Men ännu är vi inte i mål, vi har fortfarande en bakgrund som är samma sak som fågeln står på, vilken inte är speciellt tilltalande, och det tillför heller inget djup i bilden. Om vi nu går så långt så vi ställer oss på knä, ja då händer det verkligen magi. Nu blir bakgrunden helt plötsligt väldigt oskarp och vi fick även in några nya ingredienser att leka med. Nu har vi kanske något grönt, några träd eller liknande lång bort i fjärran, och ovan dem har vi himmelen. Flyttar vi os själva bara några små steg åt sidan så vi tvingas vrida objektivet åt något håll så har vi kanske en helt ny bakgrund, åt de ena hållet kanske vi har några klippor som ger en grå ton istället för skogen som gav en grön ton. Och flyttar vi oss motsvarande åt andra hållet och sedan siktar på fågeln så har vi istället det blåa havet i bakgrunden. Du ser rundan här vilka möjligheter vi skapat för oss själva, bara genom att göra en så simpel sam som att ändra våran höjd från stående till en aningens lägre position. Så länge vi står upp och pekar med objektivet kraftigt nedåt så kommer bakgrunden vara densamma som vad fågeln står på hur vi än försöker snurra runt fågeln. Genom att positionera os själva längre ner så fick vi helt plötsligt en helt ny värld av olika bakgrunder att leka med.

Och om vi nu inte bara fotar hej vilt utan försöker tänka till lite så finns det så många små detaljer som nu kommer påverka bilden massor. För när vi nu har bakgrunder som är väldigt långt från objektet så händer det mycket med dem bara genom att röra optiken några få cm åt olika håll. Vi kanske tex har en horisontlinje vart mörkblått hav möter ljusblå himmel, då kan vi ju faktiskt själv välja vart vi vill ha den linjen. Vill vi att linjen är ovanför fågeln, att linjen skär fågeln mitt på kroppen osv. Detta kommer påverka bilden massor, och balansen och harmonin kommer att bli helt annorlunda beroende på vad vi väljer att göra.Nedan kan du se hur jag valt att placera övergången mellan den gröna skogen och de glåa havet precis bakom fågelns huvud.

En annan sak vi nu i detta skede kan börja leka med är ju förgrunden, vilket vi inte hade möjlighet till när vi tidigare stod upp och pekade med objektivet nedåt. Nu när bakgrunden är så pass lång bort så har det ingen betydelse om vi flyttar os lite närmare eller lite längre ifrån fågeln, procentuellt sett påverkar det knappt då vi kanske befinner allt från 10-20 meter ifrån fågeln medans bakgrunden kanske är 100-200 meter bort eller än längre. Så nu kan vi anpassa vår position för att försöka hitta någonting i förgrunden, kanske några grässtrån som sticker upp eller kanske vi hittar en sten vi kan placera mellan oss och fågeln för att få en mjuk och suddig förgrund som vackert döljer en del av fågeln, ja då har vi ytterligare tillfört en ingrediens som ger än mer djup till bilden.Alla tänka på allt och att ta tillvara på alla möjligheter vi skapat oss genom att positionera os själva annorlunda kan till en början kännas övermäktigt och svårt. Vi kan finna olika bakgrunder genom väldigt små kamerarörelser, vi kan bestämma vilka färger vi vill ha i bakgrunden, vi kan bestämma hur vi vill att färgerna skall tona mot varandra, vart vi vill placera övergången mellan två färger, ovan fågel, bakom fågel osv… samt at vi även nu fått möjligheter att applicera precis samma tänk för en förgrund.

Men detta handlar bara om en invänjnings period, om du alltid tänker så här och alltid jobbar med dessa förutsättningar så kommer du väldigt fort hamna i ett läge där du kommer börjar göra det mesta utan att tänka. Och fotar du vilda djur, ja då måste de ske instinktivt och utan att tänka för det finns oftast inte tid för annat. Och nu när vi fåt inblick i detta så kan vi ganska snabbt konstatera att det handlade inte om att det var otur att fågeln satt där den gjorde, det handlade endast om att lära sig ta tillvara på vad som erbjud och göra det bästa av det.
Nedan kan du se hur jag genom att positionera mig annorlunda fått en mörk klippvägg att använda som bakgrund, och hur jag använd gräset som förgrund för att skapa mer djup i bilden mot den annars platta pakgrunen.

Nästa steg då, hur får vi objektet som i detta fall nu är en fågel att sticka ut så mycket som möjligt ur bilden. Till att börja med så rekommenderar jag att börja prova olika bländar val, då vi nu skapat os absolut bästa tänkbara förutsättningar för att få en extremt mjuk och nästintill helt bortsuddad bakgrund så behöver vi inte lägre använda oss av största bländare för att inte riskera att förstöra bakgrunden, nu kan vi blända ner några steg om vi vill. Om vi sätter fokusen på fågelns öga med största bländare så kommer tex spetsen på näbben att vara väldigt oskarp. Här kan man oftast skapa sig en känsla av mer 3d effekt genom att blända ner en aning för att få lite mer av fågelns huvud att vara i skärpa, då blir det mer utstickande när de sedan hamnar mot den väldigt suddiga bakgrunden. Av bakdelen på fågelns huvud är för suddig så smälter den lätt ihop med bakgrunden och det ger en plattare känsla. Så laborera dig fram, hur mycket du behöver eller bör blända ner beror även på dit avstånd till fågeln och vilken brännvidd du har. Men du ser fort skillnad och du kommer fort se vad som tilltalar dig bäst. 

Sen om vi går in på kontrast och skärpa, hur kan vi påverka det genom att tänka på hur vi positionerar oss själva? Det påverkas faktiskt mer än man kan tro, både i hur mycket mer kontrast vi kan få men även i hur mycket mer kontrast och skärpa vi kan få ögat att faktiskt uppfatta att vi fick. Här handlar det om ljuset, från vilket håll ljuset kommer. 
Om vi positionerar oss själva så vi har solen rakt bakom oss, dvs ljuset kommer rakt på fågeln så kommer bilden att riskera att kännas väldigt platt, detta för att vi inte får några skuggor och högdagar att jobba med på samma sätt som vi får om ljuset kommer aningens från sidan. Om vi har en riktigt bra kamera och optik som klarar av att leverera extrem bildkvalité så är detta än viktigare att tänka på. Om ljuset kommer lite från sidan så kommer varenda liten detalj få en skuggsida och en sida som blir mer belys, vilket gör att dessa små detaljer i sig blir än mer kontrastrika, de blir än mer djup och som sedan påverkar helheten på ett sätt där allt känns mer 3d. Även skärpan i de absolut finaste detaljerna kommer att uppfattas som än skarpare just för att skillnaden mellan skugga och högdagarna i detaljerna blir mer påtaglig och texturen och kontrasten blir helt annorlunda. Så den fenomenala skärpa din utrustning kan leverera kommer uppfattas än skarpare. Här nedan kan du se hur jag valt ett lite mindre bländartal än vidöppet för att få mer av huvudet skarpt för att få det att sticka ut mer från bakgrunden, samt hur jag använt mig av ljuset för att få alla de små detaljerna kring fågelns huvud att framstå än mer och uppfattas som än skarpare och mer detaljrika.

Ljuset påverkar även andra saker. Ögonen på ett djur är alltid som en spegel, och beroende på ögats form så reflekterar och speglar den i olika vinklar. Känner du till detta och tar hänsyn till detta så kan du även här skapa underverk genom att positionera dig själv annorlunda. Om du står upp och fotar snett nedåt och du fotar ett djur som har ett relativt platt öga, då kommer du beroende hur djuret tittar mest troligt se en reflektion av marken i djurets öga, vilket oftast bli mörkt och tråkigt. Om du då ändrar din position så du är i ögonhöjd eller aningens nedanför så kommer du istället se en reflektion av himmelen i djurets äga vilket ger mer lyster i blicken, mer glitter i ögat, och iom att ögat nästan uteslutande är den plats man väljer att sätta fokusen på så kommer ögan även att upplevas betydligt skarpare om man har några fina högdagar som blänker i ögat samt att ögats mörka del även blir lite belys av himmelen.

Så sammanfattningsvis, det hänger återigen mer på oss själva än på vår utrustning. Vår utrustning ger oss bara förutsättningar men sen måste vi själva skapa oss förutsättningar som gör att de förutsättningar våran utrustning ger oss verkligen kommer till användning. Vi måste sluta tänk ”tänk om” och istället ta tillvara på det som erbjuds just här och nu i denna stunden, det går ofta att skapa sig så mycket bättre förutsättningar än man kan ana bara man kommer in i rätt tänk och börjar se möjligheter istället för att fastna i att se begränsningar. 

Och avslutande, ett kort tipps. När ett djur uppenbarar sig, stirra dig inte blind på djuret och vad som finns i dennes absoluta närområde. Tänk större, blicka dig omkring i omgivningen för att leta efter element och ingredienser du kan ta nytta av, tänk på ljuset och börja sedan försöka positionera dig själv på bästa sätt. Innan du som ovan funnit en bra position så kommer den som står upp och bara siktar på djuret ha hunnit ta väldigt många bilder. Men tänk då på att hade den som står upp å fotar snett ner utan något speciellt tänk fått se din försa bild du kommer ta så hade denne nog velat radera sina hittills tagna bilder och försöka på något liknande som du gjorde. Om du lämnar platsen och sedan vänder dig om så tror jag nog att den som först bara enkelt stod upp inte gör det nå mera, han kryper nog omkring och letar förbryllat efter den kompositionen du fann. 

Bilden ovan är ett bra exempel på en bild som det ligger betydligt mer tanke bakom än man vid första anblick kan ana. Bilden är tagen mitt på dagen där ljusförhållandena var riktigt hemska, väldigt hårt solljus. För att kunna få till något intressant så valde jag att leka med solens reflektioner i vattnet framför fågeln. Bara en aningens längre till höger an vad du ser i bild var reflektionerna så starka så jag hade fåt en dåligt exponerad bild men för ljusa reflektioner och en för mörk fågel, och aningens mer till vänster i bild så fanns inga reflektioner alls. Det var därmed ett väldigt begränsat område jag hade att leka med, så de gäller att placera mig själv så jag linjerar med fågeln så jag får barkunden exakt som jag vill. Tanken var att ha de starkare ljusare reflektionerna framför fågeln, så man får känslan av att fågeln tittar mot dem. Sedan fick jag flytta mig bakåt/framåt för att hitta någonting i förgrunden som dessutom hade det vinkeln jag strävade efter, och sedan genom att justera mig själv ynka cm höjdleders kunde bestämma exakt vart jag velade beskära fågeln med förgrunden. Det jag vill poängtera är att situationer som denna kommer inte av sig själv, det är ingenting som ”bara händer” utan man måste än en gång skapa sina egna förutsättningar.